Humanflood

What is man? "O, what art thou man?" the poets of the good old days used to wonder. Man may be defined in an arbitrary number of ways, but to convey his most fundamental characteristic, he could be described with two words: too much. I'm too much, you're too much. There are five billions of us - an absurd, astonishing number, and still increasing...

The earth's biosphere could possibly support a population of five million large mammals of this size, given their food requirements and the offal they produce, in order that they might exist in their own ecological niche, living as one species among many, without discriminating against the richness of other forms of life.

What meaning is there in these masses, what use do they have? What essential new contribution is brought forth to the world by hundreds of human societies similar to one other, or by the hundreds of identical communities existing within these societies? What sense is there in the fact that every small Finnish town has the same choice of workshops and stores, a similar men's choir and a similar municipal theater, all clogging up the earth's surface with their foundations and asphalt slabs?

Would it be any loss to the biosphere - or to humanity itself - if the area of Äänekoski no longer existed, and instead in its place was an unregulated and diverse mosaic of natural landscape, containing thousands of species and tilting slopes of gnarled, primeval trees mirrored in the shimmering surface of Kuhmojärvi lake? Or would it really be a loss if a small bundle of towns disappeared from the map - Ylivieska, Kuusamo, Lahti, Duisburg, Jefremov, Gloucester - and wilderness replaced them? How about Belgium?

What use do we have with Ylivieska? The question is not ingenious, but it's relevant. And the only anser isn't that, perhaps, there is no use for these places - but rather that the people in Ylivieska town have a reason: they live there. I'm not just talking about suffocation of life due to the population explosion, or that life and the earth's respiratory rhythm cry out for the productive, metabolic green oases they sorely need everywhere, between the areas razed man.

I also mean that humanity, by squirting and birthing all these teeming, filth-producing multitudes from out of itself, in the process also suffocates and defames its own culture - one in which individuals and communities have to spasmodically search for the "meaning of life" and create an identity for themselves through petty, childish arguing.

I spent a summer once touring Poland by bicycle. It is a lovely country, one where little Catholic children, cute as buttons, almost entirely dressed in silk, turn up around every corner. I read from a travel brochure that in Poland the percentage of people who perished in the Second World War is larger than any other country - about six million, if my memory doesn't fail me. From another part of the brochure I calculated that since the end of the war, population growth has compensated for that loss threefold in forty years...

On my next trip after that, I went through the most bombed-out city in the world, Dresden. It was terrifying in its ugliness and filth, overstuffed to the point of suffocation - a smoke-filled, polluting nest where the first spontaneous impression was that another vaccination from the sky wouldn't do any harm. Who misses all those who died in the Second World War? Whomisses the twenty million executed by Stalin? Who misses Hitler's six million Jews? Israel creaks with overcrowdness; in Asia Minor, overpopulation creates struggles for mere square meters of dirt.

The cities throughout the world were rebuilt and filled to the brim with people long ago, their churches and monuments restored so that acid rain would have something to eat through. Who misses the unused procreation potential of those killed in the Second World War? Is the world lacking another hundred million people at the moment? Is there a shortage of books, songs, movies, porcelain dogs, vases? Are one billion embodiments of motherly love and one billion sweet silvery-haired grandmothers not enough?

All species have an oversized capacity for reproduction, otherwise they would become extinct in times of crisis due to variations of circumstances. In the end it's always hunger that enforces a limit on the size of a population. A great many species have self-regulating birth control mechanisms which prevent them from constantly falling into crisis situations and suffering from hunger. In the case of man, however, such mechanisms - when found at all - are only weak and ineffective: for example, the small scale infanticide practiced in primitive cultures. Throughout its evolutionary development, humankind has defied and outdistanced the hunger line.

Man has been a conspicuously extravagant breeder, and decidely animal-like. Mankind produces especially large litters both in cramped, distressed conditions, as well as among very prosperous segments of the population. Humans reproduce abundantly in times of peace and particularly abundantly in the atermath of a war, owing to a peculiar decree of nature.

It may be said that man's defensive methods are powerless with regards to hunger controlling his population growth, but his offensive methods for pushing the hunger line out of the way of the swelling population are enormously eminent. Man is extremely expansive - fundamentally so, as a species.

In the history of mankind we witness Nature's desperate struggle against an error of her own evolution. An old and previously efficacious method of curtailment, hunger, began to increasingly lose its effectiveness as man's engineering abilities progressed. Man had wrenched himself loose from his niche and started to grab more and more resources, displacing other forms of life. Then Nature took stock of the situation, found out that she had lost the first round, and changed strategy.

She brandished a weapon she hadn't been able to employ when the enemy had scattered and small in numbers, but one which was all the more effective now against the densely proliferating enemy troops. With the aid of microbes - or "infectious diseases" as mans calls them , in the parlance of his war propaganda - Nature fought stubbornly for two thousand years against mankind and achieved many brilliant victories.

But these triumphs remained localized, and more and more ineluctably took on the flavor of rear-guard actions. Nature wasn't capable of destroying the echelon of humanity in which scientists and researchers toiled away, and in the meantime they managed to disarm Nature of her arsenal.

At this point, Nature - no longer possessed of the weapons for attaining victory, yet utterly embittered and still retaining her sense of self-esteem - decided to concede a Pyrrhic victory to man, but only in the most absolute sense of the term. During the entire war, Nature had maintained her peculiar connection to the enemy: they had both shared the same supply sources, they drank from the same springs and ate from the same fields.

Regardless of the course of the war, a permanent position of constraint prevailed at this point; for just as much as the enemy had not succeeded in conquering the supply targets for himself, Nature likewise did not possess the capability to take these same targets out of the clutches of humanity.

The only option left was the scorched eart policy, which Nature had already tested on a small scale during the microbe-phase of the war, and which she decided to carry through to the bitter end. Nature did not submit to defeat - she called it a draw, but at the price of self-immolation. Man wasn't, after all, an external, autonomous enemy, but rather her very own tumor. And the fate of a tumor ordains that it must always die along with its host.

In the case of man - who sits atop the food chain, yet nevertheless ominously lacks the ability to sufficiently restrain his own population growth - it might appear the salvation would lie in the propensity for killing his fellow man. The characteristically human institution of war, with its wholesale massacre of fellow humanoids, would seem to contain a basis for desirable population control - that is, if it hadn't been portentously thwarted, since there is no human culture where young females take part in war.

Thus, even a large decrease in population as a result of war affects only males, and lasts only a very short time in a given generation. The very next generation is up to strength, and by the natural law of the "baby boom" even becomes oversized, as all the females are fertilized through the resilience of just a very small number of males. In reality, the evolution of war, while erratic, has actually been even more negative: in the early stages of its developement there were more wars of a type that swept away a moderate amount of civilians as well.

But by a twist of man's tragicomic fate, at the very point when the institution of war appeared capable of taking out truly significant shares of fertile females - as was intimated by the bombings of cilivians in the Second World War - military technology advanced in such a way that large-scale wars, those with the ability to make substantial demographic impact, became impossible.

Översättning till engelskan av Harri Heinonen och Michael Moynihan.

Djupekologens ABC - Om tillståndet i världen

Pentti Linkola


KAPITEL I


Filosofi för alla

Upprepning är lärandets moder. Det finns inget nytt under solen. Jag ska på nytt gå igenom några centrala grundprinciper inom biosfären. Tålamod är en dygd.

För det första: världsförklaringen är enkel. Företeelser är alltid lätta att förstå bara man vill. Många människor har en märklig förmåga att komplicera saker och ting. Kanske tycker de att världen blir intressantare på det sättet. En tänkare komplicerar inte saker och ting, hon eller han gillar inte oklarheter. Tänkande är att förenkla och gallra.

För det andra: en relativist (å ena sidan å andra sidan - människan) har fel. Från samma utgångspunkt, utgångskonstellation, premiss kan man bara komma till en enda slutsats och det är att vid varje frågeställning gäller endast en sanning.

Det finns få viktiga frågeställningar, knappast några viktiga ekvationer. Det finns endast ett problem av betydelse i världen och det är utarmning av liv, reducering av arternas rikedom och mångfald.

Det pågår endast en betydande process och det är kampen om livsrum mellan människan och resten av skapelsen. De inre oenigheterna mellan arterna är intressanta endast indirekt, det vill säga i vilken utsträckning de bevarar biosfären eller utplånar den.


Nihilism inte av denna världen

Det finns hårklyvare som på låtsas ifrågasätter livets värde och påstår att det är irrelevant om livet på jorden fortgår eller inte. Det vill säga det är av mindre intresse än hotet till exempel mot den kortvariga tillfredsställelsen som de mänskliga rättigheterna och demokratin bereder människan. Den enda sanningen i denna frågeställning är att livets fortgående ska vara varje individs, även den enskilda människans obevekliga grundinställning. När livets undergång är påtagligt nära då rättar även varenda nihilist in sig i ledet.

Det finns även hårklyvare som påpekar att det finns ett universum och vår stjärna har en mindre betydelse. Den enda sanningen i denna frågeställning är att inte ett enda djur, inte ens människan kan förstå värdet av vårt universum. Universum och rymden är irrelevanta. Verklighet är endast vårt eget solsystem.

Frågeställningen är klar här: ovanpå kravet på livets fortgående finns ingenting, alla andra intressen finns nedanom detta. När man poängterar vikten av livets bevarande och företeelser som befrämjar livets fortgående är djupekologen alltid höjd över all annan argumentation.


Människans värdelösa strategi

Även om man endast ytligt dryftar livsbevarande och livsförstörande fenomen i världen behövs det lite ordförklaringar.

Människan har redan för århundraden sedan brutit sig ut ur naturens eget system, av näringskedjan reglerad populationernas balans. Människan är inte längre ett med naturen. Hon har inte den minsta tävlan med andra livsformer - och efter det att hennes laboratorier utrotat alla sjukdomar av betydelse, finns inte det minsta hot kvar från naturens sida. Människan är helt suverän gentemot biosfären.

Genom tiderna har människan, liksom alla andra djurarter, reglerat produktionen av avkomma men i motsats till alla andra arter är det alltför otillräckligt. Endast inom förhistoriska tider har vi belägg för framgångsrik och tillräcklig reglering. Människan har genom tiderna reglerat även konsumtionen av naturtillgångar, men inte tillräckligt.

Nu har största delen av mänskligheten börjat en ny historisk tid där marknadsekonomin är allenarådande, där utnyttjandet av naturtillgångar inte längre har några gränser. Nu när även produktionen av avkomma fortfarande sker okontrollerad och befolkningsantalet stigit till förfärligt höga dimensioner, har människan kommit till ett skede där hon i en mycket snabb takt undanröjer alla andra livsformer på denna planet, och bland de sista äter hon upp sig själv.


Djupekologens protest

Livets beskyddare, djupekologen, godkänner inte denna utveckling såsom slutet på evolutionen. Hon eller han bestrider den härskarställning som människan har intagit. Det måste påpekas att i människoarten finns det även bevarande egenskaper och element samt ödmjukhet och återhållsamhet. Dessa framträder i en del av befolkning och syns såväl i livsstilen som i tänkande och attityder.

Livets beskyddare söker förstärka dessa egenskaper så att utveckling som leder till en katastrof ska förhindras eller åtminstone fördröjas. Det bästa exemplet av de bevarande elementen hos människoarten är djupekologen själv.


Den största kärleken i världen

För djupekologen är evolutionen inte självmordsbenägen. För henne eller honom betyder evolutionen ständig påfyllning av artrikedom (tills solen slocknar). Det betyder också ständig påfyllning av nya ekologiska skrymslen och genom detta allt större mångfald, rikligt med former och raser samt allt större mängd organismer. Hellre ständigt nya arter än utrotning, mer framgång än misslyckande och mer livsglädje.

Det är denna helhet som djupekologen älskar. Däri finns den största skönheten, största kärleken, största rikedomen. Hon eller han förstår inte den kristna och humanistiska människokärleken som i bästa fall omfattar endast en nation eller hela mänskligheten. För djupekologen betyder den i stället inavel, egenkärlek och masturbation.

Vad är människans roll enligt livets beskyddare? Människan är en intressant, lysande art och djupekologen strider med all sin kraft för att bevara henne som art. Men miljarder är ett hot, inte ett föremål för kärleken.

Människosläktets utveckling till en oredig massa är en helt vansinnig tanke och att acceptera detta är obegripligt. Enligt sin karaktär är ju människan, mäktig och med sina verksamheter och behov ett kraftigt konsumerande rovdjur, och därmed möjlig i biosfären endast i fåtal. Man måste även komma ihåg att människans arttypiska egenskap, medvetenheten om sig själv, förutsätter fåtalighet.

Bland miljardmassor krossas människans identitet, människovärdet och livets meningsfullhet försvinner.


KAPITEL II

Djupekologens insikt

Djupekologen ser och inser att förhållandet mellan naturen och människan är en fråga om utrymme. De mänskliga rättigheterna är lika med dödsdom mot skapelsen. Även människoartens existens är i sista hand en fråga om utrymme. Och slutligen är de mänskliga rättigheterna också en dödsdom mot människosläktet. Det väsentliga här är endast mängden. Jordklotet har den storleken det har, det blir inte större. Dess resurser är begränsade, de blir inte heller större. Livet är kanske inte matematik, men det som är runtomkring är matematik.

Djupekologen både tänker på och gör iakttagelser av den omgivande världen, mänskligheten och samhället i förhållande till naturen. Man kan se att den offentliga makten så smått börjat tänka i termer av livets bevarande (som exempel kan nämnas Kyotoavtalet och naturskyddsområdena som inte längre används för ekonomiska syften). Men om man tänker på helhetsbilden så är dessa åtgärder endast kosmetika. Och de förblir kosmetika om man inte tar tag i strukturer av de västerländska samhällen, överbefolkningsproblematiken och ekonomin.

Det är fortfarande så att livets värsta fiender är å ena sidan för många liv, det vill säga för många människoliv, å andra sidan den lagstiftning och ordning i samhällen som lever enligt marknadsekonomins principer.

Ju starkare ett samhälle är, ju djupare fredstillstånd, desto starkare är den ekonomiska tillväxten - det vill säga plundringen av naturtillgångarna - och desto snabbare försvinner alla andra former av liv. Tidsfrist för naturen och slutligen även för människoarten ger allt det som undergräver det lagliga samhällssystemet, det vill säga allt som föder kaos och panik.


Krig

Livets beskyddare är mycket intresserad av krig mellan människor, för krig verkar innehålla en viss potential. Krig är ju en institution som nationer allt mer använder sig av, älskar och beundrar. Det är liksom en färdigbyggd institution för gallring i befolkningsmängden.

Krigets spelregler har dock hittills innehållit ödesdigra garantier för fortsatt befolkningsexplosion. Djupekologen har svårt att inte gripas av misströstan: är ekokatastrofen ändå något som är inbyggd i människans verksamhet?

Krig har enligt sina spelregler i betydande del gallrat endast unga hannar vilka är betydelselösa med tanke på artens tillökningspotential. Även en stor mängd i kriget döda hannar påverkar endast en generation för i praktiken har det alltid funnits tillräckligt med unga hannar som kan befrukta - tillsammans med de gamla hannarna som inte duger till kriget - den fertila honpopulationen som bevarats nästan oförändrad.

Enligt den överallt i djurriket kända naturlagen har de stora åldersgrupperna snabbt fyllt på luckorna och omintetgjort det som kriget åstadkommit i fråga om befolkningsminskningen. Påfyllningen sker till och med med ränta så att i det långa loppet växer befolkningsmängden mer än den skulle ha gjort utan krig.

Näringslivet - det vill säga kriget mot skapelsen - störs i sin tur en hel del när folk för krig mot varandra. Krigstiden är alltid storartad och livsbevarande. Men för näringslivet gäller samma ödesdigra regel som för befolkningsmängden. Efter kriget följer en period av hektisk återuppbyggnad som stimulerar och inspirerar till teknikutveckling och gigantiska investeringar. Ekonomin tar ett stort steg framåt.

Jämsides med näringslivet lamslås under krigen även de värsta formerna av människans fritidsintressen såsom resande, byggande av semesteranläggningar och de så kallade skrytidrottsgrenarna. Men efter kriget tar befolkningen skadan igen - och det med råge.
Den enda lösningen i frågan skulle vara att ändra krigets karaktär på så sätt att befolkningsminskningen riktades i omfattande del mot den egentliga fortplantningspotentialen, nämligen mot unga honor och barn, där hälften är flickebarn. Om inte detta sker är krig i stort slöseri med tid - om inte rent av till skada.


Demokrati - dödens religion

Människan har inte lärt sig någonting, inte ens då hon står inför världens undergång. Fortfarande tar de flesta människor sina dagliga beslut efter vad de själva vill eller vad som behagar dem. I "terrordiskussioner" förda i Elonkehä (nr 12) frågar till och med Juhani Niemelä gång på gång mellan sina ekologiska snilleblixtrar om någon vill ha en sådan eller en sådan värld.
Djupekologen tar aldrig hänsyn till människors åsikter, varken egna eller andras. Han fattar sina beslut och inrättar sina normer med tanke på vad som är möjligt, det vill säga möjligt utan att minska biosfärens mångfald, utan att äventyra dess fortbestånd. En demokrati lyssnar på människans tycke, smak och vilja. Följderna blir förödande. Följden blir det självmordssamhälle som vi ser runtomkring oss.

Demokratin är det mest fatala samhällssystemet vi har, det är fördärvets tunga byggsten. I demokratin är den ohämmade produktionen, konsumtionen och folkets fria vilja inte bara tillåtet utan har höjts till högsta värde. I demokratier finns den ojämförelsevis värsta miljöförstörelsen. Vilken diktatur som helst är alltid bättre än en demokrati. En diktatur leder till världens undergång i långsammare takt därför att i diktaturen är människan alltid ofri på ett eller annat sätt. När vi har individuell frihet är människan både dråpare och dödsoffer.


Ickevåldets irrlära

Människan har inte lärt sig någonting: Det finns fortfarande tillräckligt med hycklare som är motståndare till våld oavsett hur det ser ut i världen, troligen är de det ända tills världen går under. Exempel på detta har vi sett i diskussioner förda till exempel i tidningen Elonkehä (nummer 12 och 13). Dessa människor fortsätter att ha denna inställning som också är majoritetens inställning (den försvinner endast kortvarigt när ett hänryckande krig bryter ut). Utan tvekan är det säkert ljuvligt att ständigt befinna sig i kärlekens och fredens tillstånd. Men det är dåraktigt och förödande. När jordklotet med sina sex miljarder människor och hela dess rekvisita är täckt med kvävande och förkrossande hölje är pacifismen död.

Ett särskilt bra exempel på detta är Gandhis fredslära. Mahatma Gandhi hade 400 000 indier bakom sig och 1000 brittiska kolonialsoldater framför sig. Då var det lätt att predika fredens budskap. Minoriteten i sin tur har endast en möjlighet, nämligen våld mot våld; hårdare, vassare, smartare, häftigare, mer fanatiskt våld, en stålhård övertygelse mot en enorm övermakt.

I historien finner vi exempel på både heroiska nederlag liksom framgångar. Vi kommer alla ihåg Vinterkriget där en pytteliten minoritet framgångsrikt använde det yttersta våldet. Och hundra gånger mer lysande exempel är den nyligen utförda krigshandling där endast en handfull människor med intellektuell och moralisk övermakt lyckades blodigt såra den stora världsmakten.


Den föränderliga moralen

Tänkaren och författaren Eero Paloheimo som av alla finländare mest outtröttligt har dryftat möjliga alternativ till att rädda livet på jorden, kommenterar slaget mot New York och Washington. Enligt honom omintetgör detta slag daltandet som han kallar alla skriverier, föredrag, resolutioner och demonstrationståg - de enda medel som han och även undertecknad har vågat använda. De är till inten nytta. Det enda som har effekt, som försvagar och rubbar den stora organisationen för världens undergång är det yttersta våldet.

Själv skulle jag inte gå så långt. Daltandet behövs som underlag; först måste man berätta vad det är frågan om. Men om inte daltandet och bearbetningen leder till en sammandrabbning, om alternativet till våld, det vill säga feghet, ryggradslöshet och bekvämlighet i sista hand tar över är daltandet verkligen förgäves och onödigt.

När världens undergång närmar sig och befolkningsexplosionen ökar är inte någon av tänkarnas eller ledstjärnornas slutsatser eller läror beständiga, man är ju barn av sin tid. Även en så stor filosof och etiker som Jesus från Nasareth och hans läror och tal ska ställas mot dåtidens befolkningsmängd, belastning i helhet och utrotningsfrekvens. Och vi kommer till den slutsatsen att hans budskap och läror i största del är omodernt och odugligt.

Vissa tänkare befinner sig redan under sin livstid i det förflutnas grav, de är endast intressanta figurer vid historiska överblick. Ett exempel är Aldo Leopold vars fredliga jordetik inte är av denna värld, inte av denna sex miljarders värld.

Med våld måste man lätta på det förlamande höljet som ligger på den levande planetens yta, man måste genomborra lufthål på detta täcke, amputera människans tunga ekologiska fottryck. Med våld måste man krossa de olika formerna av skrytkonsumtion, med våld ingripa mot artens nativitetsökning, med våld minska antalet redan födda - med alla till buds stående medel.

Man måste komma till insikt om att när vi kommer till tredje årtusende enligt vårt sätt att räkna, kommer det inte att finnas några människoindivider, endast befolkningar. Det kommer inte att finnas individers lidande eller välbehag, det kommer endast att finnas befolkningar som antingen är utslagna eller segrare. Och de oskyldiga djuren, växterna och svamparna, de som ännu finns kvar.