Djupekologens ABC - Om tillståndet i världen

Pentti Linkola


KAPITEL I


Filosofi för alla

Upprepning är lärandets moder. Det finns inget nytt under solen. Jag ska på nytt gå igenom några centrala grundprinciper inom biosfären. Tålamod är en dygd.

För det första: världsförklaringen är enkel. Företeelser är alltid lätta att förstå bara man vill. Många människor har en märklig förmåga att komplicera saker och ting. Kanske tycker de att världen blir intressantare på det sättet. En tänkare komplicerar inte saker och ting, hon eller han gillar inte oklarheter. Tänkande är att förenkla och gallra.

För det andra: en relativist (å ena sidan å andra sidan - människan) har fel. Från samma utgångspunkt, utgångskonstellation, premiss kan man bara komma till en enda slutsats och det är att vid varje frågeställning gäller endast en sanning.

Det finns få viktiga frågeställningar, knappast några viktiga ekvationer. Det finns endast ett problem av betydelse i världen och det är utarmning av liv, reducering av arternas rikedom och mångfald.

Det pågår endast en betydande process och det är kampen om livsrum mellan människan och resten av skapelsen. De inre oenigheterna mellan arterna är intressanta endast indirekt, det vill säga i vilken utsträckning de bevarar biosfären eller utplånar den.


Nihilism inte av denna världen

Det finns hårklyvare som på låtsas ifrågasätter livets värde och påstår att det är irrelevant om livet på jorden fortgår eller inte. Det vill säga det är av mindre intresse än hotet till exempel mot den kortvariga tillfredsställelsen som de mänskliga rättigheterna och demokratin bereder människan. Den enda sanningen i denna frågeställning är att livets fortgående ska vara varje individs, även den enskilda människans obevekliga grundinställning. När livets undergång är påtagligt nära då rättar även varenda nihilist in sig i ledet.

Det finns även hårklyvare som påpekar att det finns ett universum och vår stjärna har en mindre betydelse. Den enda sanningen i denna frågeställning är att inte ett enda djur, inte ens människan kan förstå värdet av vårt universum. Universum och rymden är irrelevanta. Verklighet är endast vårt eget solsystem.

Frågeställningen är klar här: ovanpå kravet på livets fortgående finns ingenting, alla andra intressen finns nedanom detta. När man poängterar vikten av livets bevarande och företeelser som befrämjar livets fortgående är djupekologen alltid höjd över all annan argumentation.


Människans värdelösa strategi

Även om man endast ytligt dryftar livsbevarande och livsförstörande fenomen i världen behövs det lite ordförklaringar.

Människan har redan för århundraden sedan brutit sig ut ur naturens eget system, av näringskedjan reglerad populationernas balans. Människan är inte längre ett med naturen. Hon har inte den minsta tävlan med andra livsformer - och efter det att hennes laboratorier utrotat alla sjukdomar av betydelse, finns inte det minsta hot kvar från naturens sida. Människan är helt suverän gentemot biosfären.

Genom tiderna har människan, liksom alla andra djurarter, reglerat produktionen av avkomma men i motsats till alla andra arter är det alltför otillräckligt. Endast inom förhistoriska tider har vi belägg för framgångsrik och tillräcklig reglering. Människan har genom tiderna reglerat även konsumtionen av naturtillgångar, men inte tillräckligt.

Nu har största delen av mänskligheten börjat en ny historisk tid där marknadsekonomin är allenarådande, där utnyttjandet av naturtillgångar inte längre har några gränser. Nu när även produktionen av avkomma fortfarande sker okontrollerad och befolkningsantalet stigit till förfärligt höga dimensioner, har människan kommit till ett skede där hon i en mycket snabb takt undanröjer alla andra livsformer på denna planet, och bland de sista äter hon upp sig själv.


Djupekologens protest

Livets beskyddare, djupekologen, godkänner inte denna utveckling såsom slutet på evolutionen. Hon eller han bestrider den härskarställning som människan har intagit. Det måste påpekas att i människoarten finns det även bevarande egenskaper och element samt ödmjukhet och återhållsamhet. Dessa framträder i en del av befolkning och syns såväl i livsstilen som i tänkande och attityder.

Livets beskyddare söker förstärka dessa egenskaper så att utveckling som leder till en katastrof ska förhindras eller åtminstone fördröjas. Det bästa exemplet av de bevarande elementen hos människoarten är djupekologen själv.


Den största kärleken i världen

För djupekologen är evolutionen inte självmordsbenägen. För henne eller honom betyder evolutionen ständig påfyllning av artrikedom (tills solen slocknar). Det betyder också ständig påfyllning av nya ekologiska skrymslen och genom detta allt större mångfald, rikligt med former och raser samt allt större mängd organismer. Hellre ständigt nya arter än utrotning, mer framgång än misslyckande och mer livsglädje.

Det är denna helhet som djupekologen älskar. Däri finns den största skönheten, största kärleken, största rikedomen. Hon eller han förstår inte den kristna och humanistiska människokärleken som i bästa fall omfattar endast en nation eller hela mänskligheten. För djupekologen betyder den i stället inavel, egenkärlek och masturbation.

Vad är människans roll enligt livets beskyddare? Människan är en intressant, lysande art och djupekologen strider med all sin kraft för att bevara henne som art. Men miljarder är ett hot, inte ett föremål för kärleken.

Människosläktets utveckling till en oredig massa är en helt vansinnig tanke och att acceptera detta är obegripligt. Enligt sin karaktär är ju människan, mäktig och med sina verksamheter och behov ett kraftigt konsumerande rovdjur, och därmed möjlig i biosfären endast i fåtal. Man måste även komma ihåg att människans arttypiska egenskap, medvetenheten om sig själv, förutsätter fåtalighet.

Bland miljardmassor krossas människans identitet, människovärdet och livets meningsfullhet försvinner.


KAPITEL II

Djupekologens insikt

Djupekologen ser och inser att förhållandet mellan naturen och människan är en fråga om utrymme. De mänskliga rättigheterna är lika med dödsdom mot skapelsen. Även människoartens existens är i sista hand en fråga om utrymme. Och slutligen är de mänskliga rättigheterna också en dödsdom mot människosläktet. Det väsentliga här är endast mängden. Jordklotet har den storleken det har, det blir inte större. Dess resurser är begränsade, de blir inte heller större. Livet är kanske inte matematik, men det som är runtomkring är matematik.

Djupekologen både tänker på och gör iakttagelser av den omgivande världen, mänskligheten och samhället i förhållande till naturen. Man kan se att den offentliga makten så smått börjat tänka i termer av livets bevarande (som exempel kan nämnas Kyotoavtalet och naturskyddsområdena som inte längre används för ekonomiska syften). Men om man tänker på helhetsbilden så är dessa åtgärder endast kosmetika. Och de förblir kosmetika om man inte tar tag i strukturer av de västerländska samhällen, överbefolkningsproblematiken och ekonomin.

Det är fortfarande så att livets värsta fiender är å ena sidan för många liv, det vill säga för många människoliv, å andra sidan den lagstiftning och ordning i samhällen som lever enligt marknadsekonomins principer.

Ju starkare ett samhälle är, ju djupare fredstillstånd, desto starkare är den ekonomiska tillväxten - det vill säga plundringen av naturtillgångarna - och desto snabbare försvinner alla andra former av liv. Tidsfrist för naturen och slutligen även för människoarten ger allt det som undergräver det lagliga samhällssystemet, det vill säga allt som föder kaos och panik.


Krig

Livets beskyddare är mycket intresserad av krig mellan människor, för krig verkar innehålla en viss potential. Krig är ju en institution som nationer allt mer använder sig av, älskar och beundrar. Det är liksom en färdigbyggd institution för gallring i befolkningsmängden.

Krigets spelregler har dock hittills innehållit ödesdigra garantier för fortsatt befolkningsexplosion. Djupekologen har svårt att inte gripas av misströstan: är ekokatastrofen ändå något som är inbyggd i människans verksamhet?

Krig har enligt sina spelregler i betydande del gallrat endast unga hannar vilka är betydelselösa med tanke på artens tillökningspotential. Även en stor mängd i kriget döda hannar påverkar endast en generation för i praktiken har det alltid funnits tillräckligt med unga hannar som kan befrukta - tillsammans med de gamla hannarna som inte duger till kriget - den fertila honpopulationen som bevarats nästan oförändrad.

Enligt den överallt i djurriket kända naturlagen har de stora åldersgrupperna snabbt fyllt på luckorna och omintetgjort det som kriget åstadkommit i fråga om befolkningsminskningen. Påfyllningen sker till och med med ränta så att i det långa loppet växer befolkningsmängden mer än den skulle ha gjort utan krig.

Näringslivet - det vill säga kriget mot skapelsen - störs i sin tur en hel del när folk för krig mot varandra. Krigstiden är alltid storartad och livsbevarande. Men för näringslivet gäller samma ödesdigra regel som för befolkningsmängden. Efter kriget följer en period av hektisk återuppbyggnad som stimulerar och inspirerar till teknikutveckling och gigantiska investeringar. Ekonomin tar ett stort steg framåt.

Jämsides med näringslivet lamslås under krigen även de värsta formerna av människans fritidsintressen såsom resande, byggande av semesteranläggningar och de så kallade skrytidrottsgrenarna. Men efter kriget tar befolkningen skadan igen - och det med råge.
Den enda lösningen i frågan skulle vara att ändra krigets karaktär på så sätt att befolkningsminskningen riktades i omfattande del mot den egentliga fortplantningspotentialen, nämligen mot unga honor och barn, där hälften är flickebarn. Om inte detta sker är krig i stort slöseri med tid - om inte rent av till skada.


Demokrati - dödens religion

Människan har inte lärt sig någonting, inte ens då hon står inför världens undergång. Fortfarande tar de flesta människor sina dagliga beslut efter vad de själva vill eller vad som behagar dem. I "terrordiskussioner" förda i Elonkehä (nr 12) frågar till och med Juhani Niemelä gång på gång mellan sina ekologiska snilleblixtrar om någon vill ha en sådan eller en sådan värld.
Djupekologen tar aldrig hänsyn till människors åsikter, varken egna eller andras. Han fattar sina beslut och inrättar sina normer med tanke på vad som är möjligt, det vill säga möjligt utan att minska biosfärens mångfald, utan att äventyra dess fortbestånd. En demokrati lyssnar på människans tycke, smak och vilja. Följderna blir förödande. Följden blir det självmordssamhälle som vi ser runtomkring oss.

Demokratin är det mest fatala samhällssystemet vi har, det är fördärvets tunga byggsten. I demokratin är den ohämmade produktionen, konsumtionen och folkets fria vilja inte bara tillåtet utan har höjts till högsta värde. I demokratier finns den ojämförelsevis värsta miljöförstörelsen. Vilken diktatur som helst är alltid bättre än en demokrati. En diktatur leder till världens undergång i långsammare takt därför att i diktaturen är människan alltid ofri på ett eller annat sätt. När vi har individuell frihet är människan både dråpare och dödsoffer.


Ickevåldets irrlära

Människan har inte lärt sig någonting: Det finns fortfarande tillräckligt med hycklare som är motståndare till våld oavsett hur det ser ut i världen, troligen är de det ända tills världen går under. Exempel på detta har vi sett i diskussioner förda till exempel i tidningen Elonkehä (nummer 12 och 13). Dessa människor fortsätter att ha denna inställning som också är majoritetens inställning (den försvinner endast kortvarigt när ett hänryckande krig bryter ut). Utan tvekan är det säkert ljuvligt att ständigt befinna sig i kärlekens och fredens tillstånd. Men det är dåraktigt och förödande. När jordklotet med sina sex miljarder människor och hela dess rekvisita är täckt med kvävande och förkrossande hölje är pacifismen död.

Ett särskilt bra exempel på detta är Gandhis fredslära. Mahatma Gandhi hade 400 000 indier bakom sig och 1000 brittiska kolonialsoldater framför sig. Då var det lätt att predika fredens budskap. Minoriteten i sin tur har endast en möjlighet, nämligen våld mot våld; hårdare, vassare, smartare, häftigare, mer fanatiskt våld, en stålhård övertygelse mot en enorm övermakt.

I historien finner vi exempel på både heroiska nederlag liksom framgångar. Vi kommer alla ihåg Vinterkriget där en pytteliten minoritet framgångsrikt använde det yttersta våldet. Och hundra gånger mer lysande exempel är den nyligen utförda krigshandling där endast en handfull människor med intellektuell och moralisk övermakt lyckades blodigt såra den stora världsmakten.


Den föränderliga moralen

Tänkaren och författaren Eero Paloheimo som av alla finländare mest outtröttligt har dryftat möjliga alternativ till att rädda livet på jorden, kommenterar slaget mot New York och Washington. Enligt honom omintetgör detta slag daltandet som han kallar alla skriverier, föredrag, resolutioner och demonstrationståg - de enda medel som han och även undertecknad har vågat använda. De är till inten nytta. Det enda som har effekt, som försvagar och rubbar den stora organisationen för världens undergång är det yttersta våldet.

Själv skulle jag inte gå så långt. Daltandet behövs som underlag; först måste man berätta vad det är frågan om. Men om inte daltandet och bearbetningen leder till en sammandrabbning, om alternativet till våld, det vill säga feghet, ryggradslöshet och bekvämlighet i sista hand tar över är daltandet verkligen förgäves och onödigt.

När världens undergång närmar sig och befolkningsexplosionen ökar är inte någon av tänkarnas eller ledstjärnornas slutsatser eller läror beständiga, man är ju barn av sin tid. Även en så stor filosof och etiker som Jesus från Nasareth och hans läror och tal ska ställas mot dåtidens befolkningsmängd, belastning i helhet och utrotningsfrekvens. Och vi kommer till den slutsatsen att hans budskap och läror i största del är omodernt och odugligt.

Vissa tänkare befinner sig redan under sin livstid i det förflutnas grav, de är endast intressanta figurer vid historiska överblick. Ett exempel är Aldo Leopold vars fredliga jordetik inte är av denna värld, inte av denna sex miljarders värld.

Med våld måste man lätta på det förlamande höljet som ligger på den levande planetens yta, man måste genomborra lufthål på detta täcke, amputera människans tunga ekologiska fottryck. Med våld måste man krossa de olika formerna av skrytkonsumtion, med våld ingripa mot artens nativitetsökning, med våld minska antalet redan födda - med alla till buds stående medel.

Man måste komma till insikt om att när vi kommer till tredje årtusende enligt vårt sätt att räkna, kommer det inte att finnas några människoindivider, endast befolkningar. Det kommer inte att finnas individers lidande eller välbehag, det kommer endast att finnas befolkningar som antingen är utslagna eller segrare. Och de oskyldiga djuren, växterna och svamparna, de som ännu finns kvar.